Egenmäktighet med barn är ett brott enligt 7 kap 4 § Brottsbalken.^[1]

Det typiska för brottet är att en förälder egenmäktigt hindrar barn från att vistas hos den förälder som har vårdnaden.
Om föräldrarna har gemensam vårdnad är det straffbart att bortföra barnet eller för vårdnadshavare att ta sig själv rätt och ”röva tillbaks” barn om inte det finns beaktansvärda skäl.
Även annan än förälder kan göra sig skyldig till detta brott.

Prövningen av vad som bör hänföras till beaktansvärda skäl för en gärning ska ske med utgångspunkt i överväganden rörande barnets bästa med bortseende från vårdnadshavarnas egna intressen av att ha barnet hos sig.
Själva gärningen innebär att barnet förs bort från den miljö där det vistas och över till en annan miljö enligt NJA 1983 s 750.^[3]

Om gärningen riktar sig mot barnet självt och innebär att barnet berövas sin frihet, eller försätts i ett tvångstillstånd eller i nödläge, är det inte fråga om egenmäktighet med barn.
Sådan gärning faller istället under frihetsbrotten.