det är verkligen nått som saknas i mitt liv.
jag har med alla medel tagit tag i de här "hålet" sen det blev nytt år, 2009.
försökt komma underfund med vad de är som saknas för att jag ska känna välbefinnande & mår bra - på riktigt.
känner mej obekväm i så många delar av mitt liv, min vardag & i mig själv, att jag haft svårt o veta vart jag ska börja.
ska försöka rada upp några av sakerna och motivera:

1.) min vikt: Mådde verkligen skit av hur jag såg ut.
Förnekade in i de sista att jag va "så tjock", kläderna satt illa, jag köpte en storlek mindre för att peppa(?) mig att gå ner.
Har gått ner otaliga kilon nu, men jag har fortfarande svårt att förstå de, känner mej liksom fortfarande som en tjock person, trots att brallorna typ trillar av, och söker väl bekräftelse i alla former, för att just inse att jag inte är de.

2.) mitt sociala liv: Kände hur allt gled ur fingrarna på mig och jag varken hade ork eller lust att ta tag i de.
Lovade mig själv att se till att förstärka mitt nätverk och min umgängeskrets, att uppskatta alla vänner.
Flyttade till sthlm med en heldel kontakter och vänner i bagaget, men jag kände mig ensammare än ensammast.
Dagarna när P jobbade sov jag mig igenom, vardag och rutiner fanns inte på listan.
Ville bara få komma iväg, upptäcka saker, njuta, jobba, leva.
Umgås mera, komma ut, och UTAN pressen att man gör nått som "Mamma-Anette"
Jag ströjobbade lite till och från innan grav. och även lite under, men sen Isak kom har jag helt tappat fotfästet på den punkten, gnällde över att jag aldrig gjorde nånting, att ingen ville göra nåt, att INGEN FRÅGADE MIG!
Men den stoltheten svalde jag. Folk hade ju insett att jag va morsa, kanske inte hade tid/ork/lust o göra saker.
De där börjar räta till sig nu, jag känner mig uppskattad av mina vänner, kravlös uppskattning, att jag inte blir tagen förgiven. ÄVEN om det kanske handla om kompisar, och inte nära vänner.
Så är de iaf det jag känner att jag behöver nu, och de jag får massa utbyte av, iaf rent psykiskt.

3.) sysselsättning/jobb: Jag va sååååå jävla raslös. Bråk om pengar, att jag inte hade nån märkbar inkomst avlöpte varann och tärde sönder mig inifrån, skulder växte och jag hade nästintill gett upp.
Den "generösa" föräldrapenningen på 4500:-/mån va ingen direkt inkomst att hurra för.
Jag satte igång med jobbsök ordentligt i slutet på mammaledigheten, fick ett jobb, vi vart uppsagda, jag hoppade på skola & plugg direkt. Har nu dessutom skaffat mig ett jobb som jag trivs så äckligt bra med, bra lön och kanon på alla sätt och vis. Det har i sin tur gett mig en aning ångest över hur jag ska få in skolan i planeringen.
Den har halkat efter, men det är inget major problem, det går att lösa på flera sätt.

4.) mig själv: Mitt utseende, min självkänsla, självförtroende, JAG!
Det ÄR okej att tycka om sig själv. Hur man ser ut.
Där står jag & tuggar just nu......

Det är bara ett litet utdrag av allt som snurrar!
Jag är jävligt stark i mig själv, men jag vill även kunna fungera som person, för min egen skull.
För att i nästa tur kunna fungera gentemot andra personer, i vardagen, som mamma, partner osv osv osv.

En massa motgångar på olika sätt har satt käppar i hjulen, men jag är optimist och problemlösare, ibland lite väl mkt för mitt eget bästa, men som sagt, jag vill ju bara förstå saker för att kunna förbättra.

Många gånger ifrågasätter jag dock mig själv,
om det är JAG som har för höga förväntningar, förhoppningar och tankar om saker & ting!
Alltså, om det är hos MIG felet faktiskt ligger!

"Det är ditt fel, det är pga dig, jag anser att det är DU...."

Visst, det kan jag ta, absolut!
Men när frågetecken avlöser varann och man då kontrar med;

"VAD? Vad är mitt fel? Varför är de mitt fel? Vad har jag gjort? Vad är det för fel med MIG?"
Att jag tycker, att jag tänker, att jag känner, att jag vill.... nånting helt annat än andra?
Än dig?

När man får "JAG VET INTE" som svar, det är då luften går ur mig.
Personen vänder en ryggen & går,
- man är inte ens värd att få svara på anklagelserna.

HUR ska man då kunna förändra till de bättre utan riktlinjer?
När nån anser ATT nånting är fel, men inte VAD?
Och än mindre HUR de ska lösas.

Man kan inte sitta och klaga, inte respektera att  man är olika,
om man inte är öppen för förändring & kompromiss.
Och inte en enkelriktad sådan.